Jag vill inte gå till angrepp mot frikyrkan eller så nu, men jag måste ändå få ut mina åsikter i detta fallet. Själv är jag uppväxt inom den ekumeniska frikyrkan och vet mer än väl vad bibeln säger om olika saker. Jag har läst bibeln från pärm till pärm vid fler än ett tillfälle och personligen tycker jag att jag vet vad jag pratar om när jag diskuterar kristendom.

Jag är inte medlem i någon kyrka och är heller inte troende, eller ens religiös. Till mina föräldrars stora sorg och förtvivlan har jag tagit avstånd från kyrkan. Jag vet att de mer än någonting annat önskar att jag inte gjort det, men trots det respekterar de mig och mitt val. Jag vill tillägga att jag har en mycket nära relation till mina föräldrar och älskar dem av hela mitt hjärta. Min uppväxt har varit ljus och kärleksfull och det kommer jag alltid vara tacksam för.

Det jag reagerar mot är dock frikyrkans ålderdomliga syn på homosexualitet. Varför denna förföljelse och detta förtryck mot människor som väljer att leva med någon av samma kön? När jag ser två män eller två kvinnor som håller varandra i handen eller kysser varandra ser jag inget annat än ett kärlekspar. Homosexualitet har varit ett känt begrepp sedan antikens Grekland då var och varannan person (främst män) var bisexuella. Oftast hade männen en fru, men samtidigt ett öppet sexuellt förhållande med en annan man.

Bibelns syn på homosexualitet är mycket ålderdomlig och passar inte in i dagens samhälle. Idag är det viktigt att acceptera sin granne oavsett kön, etniskt ursprung, religion eller sexuell läggning.

Jag läste om en amerikansk dokumentär från 2007. Det var filmaren Alexandra Pelosi som åkte runt i USA för att träffa olika ledare och pastorer inom den kristna extremhögern. Pastor Ted Haggard som var ledare för 30 miljoner medlemmar i den evangelikala kyrkan var en av dem som blev intervjuade. Han hade i sin kyrka strängt fördömt homosexualitet som en synd och som en sjukdom från Djävulen. Under dokumentären fick man även besöka söndagsskolan där barnen fick lära sig att säga att de inte tror på utvecklingsläran, utan på skapelseberättelsen som bibeln lär ut. En annan person, Jerry Falwell, ledare för Moral Majority, menar att Hillary Clinton måste inse i sin kampanj att hon aldrig kommer att vinna om hon inte har den kristna högern på sin sida.

Nu till det roliga. Efter det att dokumentären spelats in, har Ted Haggard fått avgå på grund av att han köpt sex och droger från en manlig prostituerad.

Dubbelmoral?? Neejdå, inte alls va?!

OM DU SLUTAT SNUSA, FUNDERAR PÅ ATT SLUTA ELLER SNUSAR BÖR DU LÄSA DETTA!!!

Ok, nu har jag varit jättedålig på att uppdatera bloggen igen. Sist jag uppdaterade den var i fredags, sen har jag bara slöat hela helgen. Till historien hör att det för det första är mycket lugnt på jobbfronten för tillfället. Jag och min Pappa driver ju ett litet HB tillsammans där vi är skribenter. För tillfället har vi inte mycket uppdrag vilket i sin tur leder till att jag sett till att bounda med min familj. Vi har varit ute i lekparker, på stan och bara njutit av försommaren.

En annan grej, som även det har med saken att göra, är att jag håller på att sluta snusa. Jag har dragit ner på konsumtionen med 3/4 och det känns kan jag lova. Tidigare har jag snusat upp en dosa per dag, nu tar jag en snus var fjärde timme istället vilket är en radikal minskning.

En gång tidigare har jag testat att sluta snusa. Det var när min älskade sambo var gravid och därmed slutade röka helt och hållet. Jag tänkte att jag inte kunde vara sämre, varvid jag slutade upp helt och hållet på en gång. Jag har snusat sedan jag var 14 år gammal, idag är jag 25. Resultatet av detta plötsliga avbrott var att jag drabbades av svår abstinens. Jag kallsvettades, fick hög feber och kunde inte sova. Värst av allt var panikångesten jag fick. Mitt i natten flög jag upp och hade dödsångest, på riktigt. Det är svårt att beskriva, men det var precis som att jag var mitt emellan sömn och vakenhet. Hjärtat bultade och jag var helt i panik. Dessa attacker förföljde mig i flera månader (jag fortsatte alltså att hålla upp med snuset) och kom allt mer regelbundet. Tillslut gav jag efter och började både röka och snusa.

Efter detta kom jag fram till att jag istället bör trappa ner på mitt nikotinintag, då både hjärnan och kroppen fått ett konstant flöde av nikotin i många år. Just nu har jag även något som sporrar mig, vilket jag tror är mycket viktigt. Jag ska gifta mig om lite mer än ett år. Ett bröllop kostar mycket pengar, det gör även nikotin. Med andra ord kan jag lägga undan pengarna jag skulle ha bränt på snus och istället lägga dem på bröllopet.

Det är lite lustigt hur saker och ting påverkar en och vilken betydelse saker får. Jag startade denna blogg för några dagar sedan och har bestämt mig för att den ska vara uppdaterad varje dag. Igår hade jag varken tid eller lust att sitta inne och skriva då solen sken och det var närmare 35 grader varmt utanför skuggan. Idag när jag vaknade (kl 07.00) av att min yngsta dotter gav mig en smocka i magen gick jag upp, satte på en kanna kaffe och startade upp datorn. Helt plötsligt kommer jag på mig själv med att ha dåligt samvete för att jag inte skrev i min blogg igår. 

I brist på annat att diskutera och ha åsikter mot vill jag bara fortsätta på mina argument mot Facebook. Min kära far och tillika affärspartner kommenterade mitt förra inlägg och skrev att jag "lånar" min blivande svärmors och svågers Facebook-konto titt som tätt. Detta, kära far, stämmer inte alls. Visst har jag suttit bredvid ibland när de "Facebookar" och bett dem skriva något till någon av deras vänner, som jag känner. Andra gånger jag använt mig av Facebook har varit för att läsa i en viss grupp som är tillägnad en mycket, mycket nära vän som nyligen omkom på ett fruktansvärt sätt. 

Jag tycker fortfarande att hela grejen med Facebook är överdriven. Mina åsikter mot detta community grundas egentligen bara på principer och att jag stör mig på det tvång man utsätts för. Samhället tvingar en in i ett medlemskap på Facebook och om man vägrar går man miste om viktig info, uppdateringar och annat nödvändigt. Häromdagen fick jag reda på att jag missar en gigantisk släktfest i Norrland på grund av att jag inte är medlem i Facebook. Inbjudan gick tydligen ut i höstas, men jag har inte hört ett knyst om det. Varför? Jo, för att jag inte har Facebbok.

Min pappa har, under hela min lyckliga och ljusa uppväxt, mantrat en ramsa för mig och mina syskon. Denna ramsa har jag tagit till mig och den har blivit min personliga paroll.

"Jag är jag och ingen, ingen annan. Svart är mitt hår och benat mitt i pannan. Svart är mitt hår och vid tinningarna vitt, men detta håret är bara mitt."

Det jag egentligen ville lyfta fram idag var barn- ochh ungdomsvården i Norrköping. Det är helt sjukt hur fruktansvärt låg standard BUP i en så pass stor och rik stad som Norrköping håller. Jag har hört av folk som jobbar på, har jobbat och jobbar med BUP Norrköping att deras metoder är tvivelaktiga och att terapeuter och psykologer slarvar i sitt jobb. Ett barn som står mig mycket nära skulle få vård och terapi från BUP Norrköping och det visade sig att ryktena stämde. Terapeuterna började med någon form av "alternativ behandling", alltså lite hokus pokus och rent kvacksalveri. Enligt föräldrarna började de fråga hur förlossningen var och de ville veta i detalj vad som hände under förlossningen, om den var smärtsam, hur lång tid den tog, vilka smärtstillande som användes och liknande. Föräldrarna började undra vad detta hade med barnets mentala tillstånd att göra (Barnet i fråga är 6 år gammal och mår mycket dåligt på grund av yttre omständigheter, något som terapeuterna blev informerade om mycket tidigt). När föräldrarna ställde denna fråga började terapeuterna istället ursäkta sig och fortsatte med att låta barnet leka med dockor, varpå de ställde frågor till denne.

Föräldrarna tyckte hela situationen kändes skum och sade upp vårdplatsen och motiverade detta tydligt för terapeuterna som mer eller mindre bönade och bad om en ny chans. Till historien hör att detta bara är ett axplock av vad som hände under "sessionen".

Efter att ha hört detta luskade jag själv runt lite och fick reda på att Vuxenpsyk i Norrköping länge haft problem med BUP. De får varje år in ett ex antal patienter som vårdats på BUP Norrköping under hela sin uppväxt, utan att ha visat på bättre mental hälsa. Dessa patienter läggs in på Vuxenpsyket och skrivs ut, fullt friska ett par veckor senare. Detta har alltså JAG hört från personer som jobbat på Vuxenpsyk. Rätt vård och rätt medicinering är lösningen, inte alternativ medicin och hokus pokus.

Annat som jag också fick reda på från en person som tidigare jobbat på Psyk i Norrköping är att Socialtjänsten tydligen är minst lika tvivelaktig och håller mycket låg standard. Visserligen håller de inte på med hokus pokus, men de är tydligen högst oprofessionella och inkompetenta. När personen jag pratade med skulle skicka vidare ärenden till Soc hade denne ångest, då denne visste att patienten i fråga inte skulle få någon hjälp.

Socialtjänsten i Norrköping ser sitt jobb som ett jobb och inget mer. Detta är mycket allvarligt och högst oprofessionellt. De tar inte anmälningar på allvar, de följer inte upp fall och de slarvar. Många gånger har jag läst om ungdomar från Norrköping som avlidit till följd av överdoser. Helt onödiga dödsfall där föräldrar, skola och andra anhöriga gjort åtskilliga anmälningar, anmälningar som ignorerats av Soc.

Jag själv kan vittna om två liknande fall. Jag gjorde en anmälan om en förälder som missbrukat droger i sin lägenhet. Föräldern hade sitt tvååriga barn i samma lägenhet. Jag såg detta med mina egna ögon och gjorde genast en polisanmälan samt en anmälan till Soc Norrköping. Att polisanmälan inte skulle leda någon vart visste jag redan innan, men jag hade hoppats på att Soc skulle ingripa. Vad hände? Jo, fallet lades ner med motiveringen att dottern inte löpte risk att ta skada. Efter detta har föräldern i fråga blivit dömd för våldsbrott såväl som innehav samt missbruk av narkotika. Löper barnet ingen risk för skada då??? Jag skulle kunna lägga mig ner på golvet och gråta över hur bedrövligt Soc i Norrköping sköter sitt jobb och jag hoppas att media uppmärksammar detta.

Tack för mig.

Ok, nu måste jag komma med ett bekännande. Jag är OTROLIGT omodern och OTROLIGT envis. 

För det första är jag nog den enda i Sverige som inte hår gått på hela den här grejen med Facebook. Jag, som ser detta utifrån, tycker att det är en hysteri kring detta populära "community". Folk sitter inloggade och uppdaterar sina vänner om läget oavsett om de ska gå och skita eller jobba. Jag anser att det är en del av Big Brother-samhället, där vi ska vara tillgängliga och övervakade hela tiden. Nej, jag blir bara starkare och starkare och mer säker på min sak ju mer folk klagar på mig och tjatar på att jag måste skaffa Facebook, för att inte vara en bakåtsträvare.

En annan sak, som inte beror på mina åsikter, är att jag aldrig någonsin bloggat för egen del tidigare. Tillsammans med min far driver jag ett litet företag. Företagets inriktning och de tjänster vi förmedlar är texter. Vi skriver artiklar, blogginlägg, texter till hemsidor, nyhetsbrev och mycket mer. Mer om detta kan ni läsa här. Men, jag har inte bloggat för egen del tidigare och därmed vet jag inte riktigt vad som förväntas av denna blogg.

Hur som helst hade jag tänkt skriva lite om gårdagen, som i sig var en vanlig dag i det stora hela. Dagen började med att min älskade sambo gick till skolan medan jag och vår yngsta dotter som alltid stod i dörren och vinkade av henne. Jag är pappaledig till 75% vilket gör att jag kan sitta hemma ett par timmar om dagen och skriva, samtidigt som jag under resten av dagen försöker vara en hemmaman.

När Isobel (min sambo) slutade för dagen skulle vi först hämta vår äldsta dotter (Nora) från dagis för att sedan åka till hudkliniken för en läkarundersökning för Eileen (vår yngsta). Sedan hon föddes har hon haft en fläck på höger lår och vi har varit lite oroliga då den växer, krymper, växer och blir varfylld omvartannat. Till vår stora lättnad visade det sig inte vara något farligt, utan helt normalt.

Efter läkarbesöket gick vi, lättade, ner på stan och åt lite sen lunch. Vi började helt plötsligt prata om bröllopet som vi så smått har börjat planera.

För er som inte känner mig: Isobel lurade ner mig till Dublin, Irland den 25 januari 2008. På en genuint Irländsk pub gick hon ner på knä och friade till mig. Med tårfyllda ögon tackade jag, JA, och vi bytte ringar till ljudet av folk som dansade Riverdance och sjöng "Whiskey in a jar" omvartannat.

Efter lunch gick vi runt och letade efter affärer som säljer bröllopskläder. Isobel blev kär i en klänning som på riktigt såg ut som Askungens klänning, den som mössen sydde. Hon provade klänningen och jag överdriver inte när jag säger att hon såg ut som en ängel. Jag smältes ner till en våt pöl på golvet när jag såg henne, så vacker var hon i sin bröllopsklänning. 

Hela grejen med att vi gick in på denna affär och att Isobel provade klänning medförde att vi båda fick bröllopsfeber. Vi gick genast hem och började planera inför vår stora dag, som dessvärre dröjer ända tills 2011-08-13. Men å andra sidan har vi då gott om tid för att planera. 

Väl hemma satt vi och gjorde upp en budget och skrev ett planeringschema. Som det ser ut nu har vi bestämt datum, tid, plats, ceremonin, kläder, gjort gästlista, lagt budget samt bestämt bröllopsresa. Nu återstår alltså bara de tre miljarder andra grejerna som måste fixas.

Ska vi stödja folkmord? Det borde inte ens vara något snack om saken. Frågan, huruvida vi bör bojkotta Israel eller ej, är överflödig. Det är dags att höja rösten mot Israel nu och förhindra fler blodbad.

Kommer det någonsin bli fred i Israel? Kommer de någonsin acceptera sina medmänniskor? Kommer denna blodspillan någonsin ta slut? 

Bojkotten mot Sydafrika och Apartheid-regimen fungerade över förväntan, låt oss göra samma sak igen. Kämpa för Palestinas rätt, kämpa för folkets rätt, kämpa för människans frihet.

Att kapa och attackera en hjälpkonvoj är oförlåtligt. De enda som gör sådana aktioner är pirater, banditer och mördare. Att ta förnödenheter från en hjälpkonvoj och dessutom mörda, fängsla och misshandla frivilliga hjälparbetare är något som inte bör accepteras av omvärlden. Det har gått för långt nu!

Igår fick jag en livslång dröm uppfylld. Sedan jag var fyra år gammal har jag drömt om att få flyga ett flygplan. Min älskade sambo Isobel tog första bästa tillfälle i akt att låta mig göra det och gick ihop med övriga familjen som gav mig en provflygning med segelflyg i 25-årspresent.

Detta var något av det häftigaste jag någonsin varit med om, speciellt med tanke på att vi delade uppvind med två örnar som tyckte vi var minst lika intressanta som vi tyckte de var.

Idag känner jag bara för att dela med mig av mina socialistiska tankar och det enorma förakt jag har mot kungahuset.

Lilla prinsessan Madeleine kunde inte närvara under lysningen. Stackarn. Hon slickar sina sår efter brytningen med Jonas. Ok, hur många är det inte i Sverige som varje år går igenom exakt det hon går igenom just nu? Ok, hennes kille var otrogen, vilket i sig är hemskt och oförlåtligt, men MÅSTE media blossa upp det hela och få henne att framstå som att hon är ensam om att tackla ett sådant svek? Nu lever jag lyckligtvis i ett helt perfekt förhållande utan vare sig otrohet eller andra svek (visst jag låter naiv, men vi har ett perfekt förhållande), men mina tankar går istället till alla andra olyckliga satar som går igenom liknande tragedier ensamma.

Jag är så trött på denna hysteri kring kungahuset och den där bortskämda prinsessans bröllop. Daniel Westling, en man av folket? Vaa?! 

Jag läser, så gott som dagligen, om Kronprinsessan Victoria och hennes älskade Daniel. Det står att hovet tycker att han har lyckats så bra med att "skolas" till prins och att det knappt märks att han är en "vanlig" kille. Hur lågt får man sjunka om man går med på och accepterar att behandlas så bara för att man ska gifta sig? Hur kan denne Daniel, "Mannen av folket" gå med på att ändras så att han passar in i kungahuset? SKÄRP DIG DANIEL!

Sen läste jag, till min stora fasa, att vår ärade statsminister medverkade på lysningen och överlämnade ett set med specialdesignade glas från Orrefors till brudparet?! Setet kostade 300 000 kronor och betalades av oss skattebetalare. Fredrik överlämnade glasen och förklarade att detta var folkets gåva till det kungliga brudparet. Ingen frågade mig iaf kan jag säga! Jag har heller inte fått något tackkort.

Det är dags att Svenska folket vaknar och höjer rösten mot kungahuset. Avskaffa denna ålderdomliga form av statsskick och låt Hans Kungliga Höghet med familj tjäna pengar på hederligt sätt. Hur länge ska VI, Svenska folket behöva betala för denna familj?

HEJA LARS OHLY!!!