Ok, nu måste jag komma med ett bekännande. Jag är OTROLIGT omodern och OTROLIGT envis. 

För det första är jag nog den enda i Sverige som inte hår gått på hela den här grejen med Facebook. Jag, som ser detta utifrån, tycker att det är en hysteri kring detta populära "community". Folk sitter inloggade och uppdaterar sina vänner om läget oavsett om de ska gå och skita eller jobba. Jag anser att det är en del av Big Brother-samhället, där vi ska vara tillgängliga och övervakade hela tiden. Nej, jag blir bara starkare och starkare och mer säker på min sak ju mer folk klagar på mig och tjatar på att jag måste skaffa Facebook, för att inte vara en bakåtsträvare.

En annan sak, som inte beror på mina åsikter, är att jag aldrig någonsin bloggat för egen del tidigare. Tillsammans med min far driver jag ett litet företag. Företagets inriktning och de tjänster vi förmedlar är texter. Vi skriver artiklar, blogginlägg, texter till hemsidor, nyhetsbrev och mycket mer. Mer om detta kan ni läsa här. Men, jag har inte bloggat för egen del tidigare och därmed vet jag inte riktigt vad som förväntas av denna blogg.

Hur som helst hade jag tänkt skriva lite om gårdagen, som i sig var en vanlig dag i det stora hela. Dagen började med att min älskade sambo gick till skolan medan jag och vår yngsta dotter som alltid stod i dörren och vinkade av henne. Jag är pappaledig till 75% vilket gör att jag kan sitta hemma ett par timmar om dagen och skriva, samtidigt som jag under resten av dagen försöker vara en hemmaman.

När Isobel (min sambo) slutade för dagen skulle vi först hämta vår äldsta dotter (Nora) från dagis för att sedan åka till hudkliniken för en läkarundersökning för Eileen (vår yngsta). Sedan hon föddes har hon haft en fläck på höger lår och vi har varit lite oroliga då den växer, krymper, växer och blir varfylld omvartannat. Till vår stora lättnad visade det sig inte vara något farligt, utan helt normalt.

Efter läkarbesöket gick vi, lättade, ner på stan och åt lite sen lunch. Vi började helt plötsligt prata om bröllopet som vi så smått har börjat planera.

För er som inte känner mig: Isobel lurade ner mig till Dublin, Irland den 25 januari 2008. På en genuint Irländsk pub gick hon ner på knä och friade till mig. Med tårfyllda ögon tackade jag, JA, och vi bytte ringar till ljudet av folk som dansade Riverdance och sjöng "Whiskey in a jar" omvartannat.

Efter lunch gick vi runt och letade efter affärer som säljer bröllopskläder. Isobel blev kär i en klänning som på riktigt såg ut som Askungens klänning, den som mössen sydde. Hon provade klänningen och jag överdriver inte när jag säger att hon såg ut som en ängel. Jag smältes ner till en våt pöl på golvet när jag såg henne, så vacker var hon i sin bröllopsklänning. 

Hela grejen med att vi gick in på denna affär och att Isobel provade klänning medförde att vi båda fick bröllopsfeber. Vi gick genast hem och började planera inför vår stora dag, som dessvärre dröjer ända tills 2011-08-13. Men å andra sidan har vi då gott om tid för att planera. 

Väl hemma satt vi och gjorde upp en budget och skrev ett planeringschema. Som det ser ut nu har vi bestämt datum, tid, plats, ceremonin, kläder, gjort gästlista, lagt budget samt bestämt bröllopsresa. Nu återstår alltså bara de tre miljarder andra grejerna som måste fixas.

Ska vi stödja folkmord? Det borde inte ens vara något snack om saken. Frågan, huruvida vi bör bojkotta Israel eller ej, är överflödig. Det är dags att höja rösten mot Israel nu och förhindra fler blodbad.

Kommer det någonsin bli fred i Israel? Kommer de någonsin acceptera sina medmänniskor? Kommer denna blodspillan någonsin ta slut? 

Bojkotten mot Sydafrika och Apartheid-regimen fungerade över förväntan, låt oss göra samma sak igen. Kämpa för Palestinas rätt, kämpa för folkets rätt, kämpa för människans frihet.

Att kapa och attackera en hjälpkonvoj är oförlåtligt. De enda som gör sådana aktioner är pirater, banditer och mördare. Att ta förnödenheter från en hjälpkonvoj och dessutom mörda, fängsla och misshandla frivilliga hjälparbetare är något som inte bör accepteras av omvärlden. Det har gått för långt nu!